Långledig har jag varit från bloggen, varför? För att jag helt enkelt inte har hunnit...
Många har legat på stranden i sommar kanske och njutit, mellan sina sommarjobbspass eller för att de helt enkelt haft semester. Jag har följt vänner på FB där de tagit en paus i vardagen åkt till stan för att äta en glass efter maten med barnen eller tagit med sig middagen till parken. Den klassiska svenska sommaren, när man gör små avbrott i vardagen för att göra det där lilla extra. Superhärligt och jag blir glad när jag läser vänners inlägg men min sommar har inte varit så.
Jag ska inte klaga för jag har faktiskt haft det bra och haft turen att komma till ett sommarjobb där jag trivdes, men sommaren har varit tuff. Mindre roliga saker hände inom familjen som innebar att vi fick hålla oss hemma större delen av sommaren, ingen strand, ingen semester och inga glassar nere i stan. Dock hade vi turen att vi fick oss en 3 dagars minisemester på Öland när vi fick låna en stuga av en vän och bara slappade i 3 dagar. 3 dagar då vi promenerade och hade det skönt. Det är därför jag säger att jag ändå inte kan klaga. Annat roligt som hänt är att jag har endast en omtenta att skriva och att jag sen är fullt godkänd, vilket känns underbart skönt. Jag har en ny termin framför mig och jag går in i den här terminen med inställningen att jag kommer ge 200 % av all kraft jag har!! Jag kavlar upp ärmarna och ger järnet.
Sommaren har även fått mig att tänka mycket, många känslor har varit i omlopp och jag har funderat vridit och vänt. Som jag tidigare skrivit här på bloggen har jag senaste året blivit besviken på folk som jag trodde var mina vänner, varför blev det så? Jag vet varför idag!! Det är helt och hållet mitt egna fel, jag var helt enkelt naiv! Mina ögon har öppnats och jag har insett att det finns människor jag helt enkelt inte vill ha i mitt liv, inte alls. Jag insåg att jag helt enkelt äcklas av dessa människor och att det har långt mer tagit av mig än givit något. Jag pratar inte om materiella ting, tjänster och gentjänster utan om energi. Min energi är det dyrbaraste jag har på mig själv och tar du den ifrån mig har jag inget kvar. Dessa människor tog massor av energi från mig. Jag har inte haft något alls att göra med dessa människor under hela sommaren och trots att sommaren har varit otroligt tuff och inneburit att jag har fått slita som ett idiot så har jag ändå mått bra. Ingen har suttit och tyckt synd om mig och jag har klarat mig själv men det är också det som gett mig styrkan. Och det känns riktigt, riktigt bra. En vän ska inte sitta och tycka synd om dig, för när något tycker synd om dig sjunker du bara djupare, en vän ska lyfta upp dig och ge dig styrka. Det är en sak om du är ledsen och behöver en axel att gråta mot...en helt annan sak än när du sitter och behöver "gnälla av dig".
Summan av kardemumman, sommaren är över och hösten är på väg in. I tisdags var jag på vårdcentralen för att ta prover (då hälsan inte varit på topp senaste åren) och fick mindre bra besked, jag tänker inte skriva om det här för jag är inte redo för det ännu. Ska dessutom på läkarbesök på måndag och få veta mer då, men jag är som sagt inte riktigt redo för att lägga ut detta här, för jag har inte smält informationen själv ännu.
Skolan är igång för mig och det innebär egentligen mindre tid över för annat men jag tror att jag kommer komma igång mer med bloggandet igen för jag kommer sitta mer vid datorn nu. Hösten är igång och hösten för mig känns som en nystart. Dåliga saker har hänt som sagt men jag kan inte påstå att jag känner mig nedstämd, jag har gråtit en skvätt och sen tittat framåt. Man ska och man får vara ledsen bara man inte stannar där, eller hur? ;)
Ps. Bilderna i inlägget är från vår lilla minisemester på Öland. :)
