tisdag 20 oktober 2015

Ta inget för givet...


Jag har i hela mitt liv levt under mottot att "inget varar för evigt" och det tänker jag fortsätta med. Jag har lärt mig att aldrig ta något för givet och jag anser det vara sunt. Jag väljer att vara rädd om det jag har av just den anledningen och tänker fortsätta med det. Och jag tar verkligen INGET för givet, inte min hälsa, inte mina vänner och inte ens mina barn. Allt kan tas ifrån en närsomhelst, så är det bara. Önskar att fler och fler kunde förstå detta, för jag blir ledsen när jag ser hur folk beter sig mot sig själva och sin omgivning..."förstår de inte" tänker jag då. Tror folk verkligen att man kan göra och bete sig precis hursomhelst? Förstår man verkligen inte att en dag kan det där slå tillbaka? Jag jobbar inom vården och möter detta i princip dagligen och det gör att man tänker till ytterligare. Den gamla farbrorn som inte har någon anhörig alls då alla sagt upp kontakten med honom, eller den unga kvinnan som må vara 45 men ser ut som 85 pga att hon inte skött sin hälsa utan röker, dricker och lever allmänt ohälsosamt. Allt betalar sig till slut... Jag menar inte att man ska gå runt och vara rädd hela livet, men jag anser att man bör vårda det man har på bästa sätt. Snedsteg och fel gör vi alla och ingen är perfekt. Alla har vi betett oss illa och alla har vi festat till det lite för mkt ibland...men det är i det stora hela jag anser att vi bör tänka till, för när det väl kommer till kritan en dag är risken stor att vi ångrar oss och börja fråga oss själva "vad tusan vi höll på med..."
Jag har som sagt mer eller mindre alltid tänkt så och jag börjar alltmer tänka så. Livet är fullt av förändringar och det är mycket som ständigt sker i ens liv. Jag befinner mig själv i en mycket omvälvande förändring som verkligen sätter allt på sin kant. Jag ifrågasätter allt i mitt liv och jag försöker få en viss balans trots att det inte är lätt. Jag vet inte var min resa kommer sluta, men jag vet att hur det än blir så är jag redo att transformeras med den.
Jag pratade om rökning och ohälsosam livsstil längre upp....det är inte bara tobak och alkohol som är ohälsosamt, stress är minst lika farligt. Detta är något som jag själv fått dra åt mig öronen på sista dagarna då jag själv sett signaler hos mig som visat på allvarlig hälsofara. Jag försöker att backa tillbaka en aning där och dämpa mig själv, kanske inte dra i handbromsen (för det är en omöjlighet just nu) men att försöka sakta in en aning...det är ju tyvärr känt att jag är smått av en fartdåre annars ;)
Jag skrev i mitt förra inlägg om att målet alltid är ett och samma men att vägen ofta är olika, att man ibland tom får backa, leta efter en ny väg innan man kan fortsätta till sitt mål. Just så är det för mig just nu. Jag går i termin 6 på sjuksköterskeprogrammet, det är endast 3 månader kvar av utbildningen och jag är mycket nära mål, men har tyvärr fått ta ett rejält hinder på vägen. En enorm stock befinner sig framför mig på min väg, men jag ser mitt mål, det är klart och tydligt där framme. Stocken är tung, stor och känns emellanåt som omöjlig att få undan, men jag ger inte upp...den ska inte hindra mig från att nå mitt mål. Jag har en del människor som kommit och börjat hjälpa mig att röja vägen, en del har kommit självmant andra har jag fått be om hjälp (man måste utnyttja sina resurser ibland) jag är tacksam för hjälpen oavsett. I arbetet med att röja undan stocken har jag fått påminnas om att vila då man arbetas ut i förtid och då orkar man inte jobba ikapp i den takt man önskar, visst...jobba hårdare än de som är längre fram på vägen måste jag ju...men små pauser är ändå viktiga för annars slits man ut och kommer inte klara av att jobba klart alls. Måste säga att det är oerhört smärtsamt men ändå tillfredsställande på något sätt, för jag må få hjälp, men hjälpen är inte konstant, den kommer och går...det stora jobbet gör jag helt på egen hand. Vi får se hur det slutar, men målet är som sagt fortfarande detsamma och har inte ändrats, inte en enda gång. 3 månader kvar....får se vad jag skriver om 3 månader...