Trött, eller bara allmänt lat?

Det har lagt sig likt en dimma över mig, eller ska jag bara säga att jag har blivit i störta allmänhet handlingsförlamad? Soffan har en djup grop där jag brukar sitta, för det är ungefär så det har blivit sista tiden: jag sitter! Jag har mitt lilla hörn, som är alldeles perfekt för mig, lagom avstånd till närmsta uttag för att kunna ha sladden till datorn, mittemot brasan så jag inte fryser och en skön plats i soffan, hörnet ska det vara också så jag har någonstans att ställa min kaffekopp, ska ju inte behöva böja mig efter den...latheten i ett nötskal!! Jag smider stora planer där jag sitter i soffan, jag ska laga den maten, fixa det och det i huset, plugga och greja...men icke blir det mycket gjort, utan jag sitter och slötittar på datorn, spelar upp lite föreläsningar och gör halvhjärtade försök till att plugga. Jag orkar bara inte, vet inte varför men jag är helt tom i bollen, totalt stenkört i skallen. Är systemet övermättat? Nej, jag tror inte så...för jag har ju egentligen lust...jag är bara helt enkelt slö! På ett sätt vill jag försöka tycka att det är ok att få vara det, men å det får heller inte vara så i all framtid, jag måste komma igång.
Jag ska tillåta mig vara slö en liiiiten stund till, men sen måste jag sätta igång med mitt liv. Jag ska iväg och träna i em, jag ska laga den där goda maträtten...men först måste jag bara se om favvobloggarna uppdaterats ;)

Symöte

Kombinerar stickning med studier och en grön kopp te!!

Stickar just nu på en klänning till mina tjejer i ett brunt tweedgarn!!

Att vända på steken...

Allt går inte alltid som man hade tänkt sig, ofta går mycket snett...alltför snett, för att inte tala om totalt åt skogen. Jag (tillsammans med mina klasskompisar) har haft en otroligt påfrestande termin förra året, eller jag skulle nog vilja säga att hela förra året var riktigt kämpigt med skola och annat som hände. Termin 3 var intensiv med mycket föreläsningar, tentor och korvstoppning vad gäller information, sommaren var intensiv, lärorik och rolig med sommarjobbet på neonantalen men också den värsta av alla sorter då en mycket kär vän till mig dog plötsligt. Termin 4 satte igång och var rena rama mardrömmen med inlämningsuppgifter som avlöste varandra, kliniska examinationer, barn som var sjuka och praktik där man måste vara närvarande till 100%. Det har varit tufft och man har med nöd och näppe kunnat haka sig fram men det har ändå gått. Jag har nu termin 5 som satte igång igår och hade min egna lilla tanke om hur den skulle börja och se ut...tji fick jag...annat har kommit i vägen... Vi startade med att 2 av 3 (hittills) barn har kräkts och varit magsjuka, energin vill inte riktigt komma tillbaka och  mitt humör är inte direkt att leka med då jobben hopar sig allt mer...jag kan milt sagt säga att energin kring mig är allt annat än positiv just nu. När det är så finns det några alternativ... Jag kan välja att fortsätta och skrika, gorma, grina och tycka synd om mig själv...eller ladda om! Lättast och bekvämast är att fortsätta grina, men det är också det som är jobbigast i längden och man mår inget vidare. Det som kräver mer jobb är att ladda om, det innebär ju att du måste kliva ur den negativa spiralen och tänka om...vända på steken. Se över din vardag, vad är det jag gör fel? Vad behöver jag ändra på? Acceptera hur läget ser ut och vad det finns för alternativ.
Just nu är det som det är med skolan...jag var tvungen att vara hemma totalt sett 3 dagar från min praktik på ortopeden då mina barn var sjuka, hade varit skönt att slippa då jag för tillfället har en hel del att göra men jag kan inte och måste göra jobbet snarast eller ta ett uppehåll. Vill jag ta ett uppehåll pga 3 dagar? NEJ!! Då håller jag klaffen och gör jobbet!! Jag måste operera om mitt vänstra öga, när?? Ganska snart då jag ser rätt dåligt. Finns det något annat alternativ? Ja, glasögon men det kostar ett par tusenlappar...alltså ser jag till att operera ögat och planerar in det så att jag kan göra min praktik samt att det inte ska störa skola mer än nödvändigt. Träning? Ja, jag behöver det men det ska inte ta energi, utan ge energi... Jag tränar när jag kan på gymmet och hinner jag inte ta mig till gymmet så gör jag det jag kan hemma istället. Ta bort energitjuvar, lägg energin hemma och på dig själv, var snäll mot dig själv... En klok person sa till mig att jag måste göra saker för MIG!! Sånt som min själ mår bra av annars kommer jag snart gå in i väggen... Och ja, hon har rätt...jag vet med mig att jag måste börja med yoga, byta ut ett pass i veckan med yoga istället. Min själ ber om det, mitt hjärta skriker efter det och mitt humör kommer säkerligen vända om jag gör det.
Kort sagt är yoga svaret på mina problem, yoga är det som kommer hjälpa mig att vända på steken. Jag ska verkligen lägga in ett pass i veckan, ett pass som jag ska köra hemma och inte behöva känna att jag måste åka iväg. Hur det kommer gå ska jag återkomma med! Så länge vill jag skicka med kärlek och ljus i denna värld, för trots allt det mörka som händer där ute så är jag övertygad om att kärleken är starkare och större! Kram <3

Kikärtsgryta och skolarbete

Dags att vakna upp från den lilla bubblan och slungas in i den bittra verkligheten! Vill inget hellre än att nörda ner mig bland stickmönster och garn eller dyka ner i en hög med böcker, tända ljus och rykande koppar med te! Men skolan knackar på dörren och jag måste vakna upp från min lilla utopi om en värld där jag bara kan ägna mig åt hobbies... Jag har en tenta som flåsar mig i nacken på onsdag (har inte börjat plugga på den ännu) samt inlämningar och en omtenta veckan efter!! This is my life...wake up baby...

Min kopp med te har jag med mig iaf den väntar troget på mig som ett tryggt sällskap till pluggandet! Har även fixat en av mina favvorätter kikärtsgryta till middag och den mumsar jag i mig under tiden jag läser igenom mina klasskompisars arbeten... Härlig lördag...eller hur??

En tanke i stressen och mörkret

Nu var det riktigt länge sedan jag skrev något i denna gamla dammiga blogg, varför kan man fråga sig... Det gamla vanliga skulle jag vilja säga...stress, tidsbrist och andra ursäkter. Jag kikade igenom i gamla inlägg "bara för att" och insåg vad mycket jag har tappat i detta ekorrhjul...jag som kunde sitta kring jul (trots studier även då) och pyssla, fixa och dona sitter nu som en tjurig gammal nucka och mumlar i mitt hörn. Julen har bara rusat iväg och jag har inte gjort något julstämningen i detta hus har varit totalt obefintlig. Sånt här gör mig mörkrädd!!
Sen visst...nu är jag kanske dessutom mer medveten om vad jag stoppar i mig och äter inte bakverk och annat...men ändå, det finns ju alternativ.
Jag varit ledsen och kände iaf att jag måste göra en förändring. Kameran ska komma fram igen och jag ska börja fota, jag ska fixa till min vardag igen och börja göra sånt som jag gillar och som får tillbaka den varma härliga stämningen i mitt hem.
Se bara på den..fota...när fotade jag med min kamera sist? Jag som var oskiljaktig med min kamera...den använder jag inte längre för jag är fast vid min mobil...slut på denna.
Dessutom ska jag försöka börja blogga igen och visa er där ute i cyberspace mer av denna medelålders studentskans vardag.
Idag är det dagen före nyårsafton och nästsista dagen av 2014...vi är snart inne i 2015 och slutet för termin 4 av min sjusköterskeutbildning....dvs det är snart endast ett år kvar av min utbildning...
Jag har mycket att berätta för er om vad som hänt och det kommer ni få ta del av som sagt...
Kram på er vänner...

Jakten på skönhet

Som många vet och som jag många gånger tagit upp här på bloggen (senaste inlägget) så kämpar jag för tillfället med att gå ner i vikt. Jag började på 95 kg (!!!!) och ligger idag på 79, har en lång bit kvar och jag ska ner till 55 som är min idealvikt till mina ynka 161 cm. Hursomhelst är det ingen enkel resa och dagligen sätts man på prov. Många saker som ställs mot sin kant och man åker dagligen berg och dal bana känslomässigt. Veckan som gått har jag fått många komplimanger. I början av veckan var det från en klasskompis, hon böjde sig fram spontant och sa "Vad fin du är...", gulligt och snällt sagt men för en sån som mig ger sätter det igång många känslor hos mig. Visst blir man glad, men man blir också lätt gråtmild. Tankar far i ens huvud likt "säger hon det för att vara snäll...." eller "VA?? någon som tycker att JAG är fin??" ännu ett exempel "Tycker HON att JAG är fin....så som HON ser ut...hon är ju gudinnan själv:..". Ja så är det...när man har varit överviktig ett tag samt att man redan tidigare inte har den bästa självkänslan så letar man efter det vackra hos andra. Visst, jag har tappat 16 kg och nu börjar kommentarerna hagla från folk för nu börjar det synas, men man vågar inte ta åt sig och man blir inte bara glad man blir också ledsen. För man tittar på de andra, man känner att hur mkt jag än kämpar kommer jag aldrig få den där fina fasta rumpan som hon har. Eller "Jag kommer aldrig få så där fasta fina bröst" "Jag kommer aldrig kunna få vackra, välmarkerade fylliga läppar..". Jakten fortsätter och jag frågar mig om jag någonsin kommer bli nöjd. Jag är inte vacker, jag har inte markerade kindben, valvlika vackra ögonbryn, råddjursögon, fylliga läppar, välformad näsa och jag kommer aldrig få det heller. Inte kommer jag heller någonsin bli längre än 161, ha långa välsvarvade ben, raka fina axlar....kommer liksom aldrig hända. Jag kommer fortfarande ha min "Bigmomma ass..." vad jag än gör...den kommer finnas där, och det ser inget vidare ut i mina ynka cm jag har. Det är min åsikt... och jag tror knappast att jag är ensam om den, så känner nog många. Jag har vänninor som har kroppar jag skulle kunna döda för, skönheter så det bara skriker om det och de är också missnöjda. Varför är det så? Varför lyckas även den vackraste hitta fel på sig själv? Alla jagar efter skönheten och alla vill vara vackra men ytterst få är nöjda...eller finns det någon där ute som är nöjd?
Bilden jag lagt upp är en kvinna jag gissar att alla vet vem det är, och hon är vad jag anser vara den ultimata skönheten...åh vad jag önskar att jag såg ut som hon, hon har allt, precis allt jag önskar ha vad gäller ansikte och kropp!!!

Resa och växa

Hello friends...nu var det länge sedan. Tyvärr, har inte haft tid, skolan tar enormt mycket tid just nu så när jag väl sitter vid datorn är det endast i studiesyfte. Men nu kände jag att jag ville och var tvungen att göra ngt annat än plugga vid datorn, jag har behovet av att skriva en liten stund, skriva ner mina känslor.
Året som gått har varit intensivt, mycket har hänt. Jag har funnit nya vänner samt förlorat vänner och sen hittat tillbaka till vissa förlorade vänner. Jag har sett ansikten på folk som jag inte trodde fanns annat än i filmer, känt mig sviken och utnyttjad. Men jag skakar av mig allt och växer på det istället. Livet är en stor lärprocess. ;)
Jag lyckades komma in på sjuksköterskeprogrammet och slagits och kämpat för att kunna få fortsätta, växer på lärdomen även där. Så kort sagt kan man säga att 2013 var lärdomens år för mig. Och det var ett år då jag fick slåss otroligt mycket, slogs och kämpade och växte. Under våren 2013 avslutade jag min medicinering som jag haft i 3 år helt på egen hand. Jag har tidigare haft en svår utmattningsdepression samt kronisk stress på det hela. Jag valde att sluta med medicinen vilken innebar en stor dipp för mig. Jag hamnade efter i studier, gjorde folk arga pga av att jag inte skötte skolarbetet ordentligt och gick upp massor i vikt igen. Inte kul och inte bra... Men jag tog mig ur det hela!!! Jag kämpade och jag lyckades! Jag kom ifatt med studierna och trots att tom vissa lärare ansåg att jag skulle gå om termin 1 så lyckades jag iaf.
Vikten? Jag tog tag i den under sommaren, gick inte ner särskilt mycket då men började gå ner ordentligt under hösten. Innan jag började min viktresa hade jag gått upp så att jag vägde hela 95 kg till mina ynka 161 cm :( Fruktansvärt och jag mådde riktigt dåligt. Jag kunde inte röra mig ordentligt och det var tungt!!!
Idag vägde jag mig...jag väger just nu 79,5 kg (!!!!!) jag kan inte fatta det!! Visst, det är fortfarande massor kvar att jobba på men 79 kg (!!!!!) jag ville storgråta!!! Detta betyder otroligt mycket för mig! Jag har inte haft en 7:a framför min vikt på måååånga år!! Jag skrev i början att jag led av en svårt utmattningsdepression för några år sedan. När jag började medicineras för detta gick jag upp massor. Den medicinen är en stor anledning till min övervikt då jag lade på mig 18 kg på 2 månader. Allt som varit ÖVER 80 kg har för mig varit lika med "depressionsvikt", varför? Jo för "maxvikt" för mig innan var just 80 kg. Jag har vägt 80 kg efter mina graviditeter och lyckats gå ner efter det....så att jag ligger där idag...visst det är massor än att tappa men jag har lyckats göra mig av med min "depressionsvikt" och kan numera stänga dörren till det kapitlet i livet en gång för alla...
Jag visste inte själv om att jag hade en sån stor emotionell relation till siffran på vågen. Jag har hela tiden känt att jag jobbar för att bli smal och frisk (ja, jag har under viktens resa dragit på mig diagnoser också tyvärr). Och visst, jag jobbar fortfarande så och jag ser hälsovinsterna rent objektivt som kommer, men vad händer med mig rent emotionellt och rent psykiskt? Massor!!! Men inte bara att min självkänsla höjs och jag börjar våga visa mig bland folk, vågar ta plats etc. Utan just dessa känslor av att vissa kapitel i livet stängs, vissa dörrar stängs och andra öppnas. Jag har inte reflekterat över att jag i sommar kanske kommer våga åka till stranden med mina barn, eller snart kanske jag tom vågar åka till simhallen som de små liven tjatar om. Jag gömmer mig inte heller längre i samma utsträckning, och jag vågar se folk i ögonen. Jag ursäktar inte att jag finns heller. Att vara tjock är lika med att vara äcklig!!! Så är det, så känner de flesta av oss som är tjocka! Och tyvärr finns det många där ute som tycker det också OM tjocka! Vi luktar illa, är ofräscha och det är vårt egna fel att vi ser ut så, vi är dumma i huvudet också. Vi FÖRSÖKER inte ens gå ner i vikt... Jag skulle kunna fortsätta i det oändliga om vilka röster som ekar i en övervikt människas huvud och så som samhället ser ut idag med näthat osv så är det inte så konstigt för det finns en grupp människor där ute som tom tycker detta om överviktiga människor. Men de har inte en aning om hur livet ter sig för en övervikt person, varför personen i fråga ÄR överviktig och hur pass mycket personen kämpar. Varje dag är en kamp!!!
Jag skulle kunna fortsätta skriva om detta i en oändlighet, men får nog börja sätta punkt där.
Jag har lång resa kvar, både viktmässigt men även på det personliga planet. Jag har många demoner jag fajtas mot och jag jobbar mycket med mig själv. Jag vill bli den bästa versionen av mig själv och en bättre medmänniska. Resan är inte lätt men det händer saker dagligen och jag växer för var dag som går. Jag ska försöka skriva oftare men jag lovar inget för som sagt tar skoljobbet en stor del av min tid. Så pass stor att gymmet fått vänta i över en månad nu...hoppas kunna börja nästa vecka igen.
Kram vänner <3