Att försumma...

Idag pratade jag med en vän, en av de få vänner som funnits i mitt liv sen jag lärde känna henne. Mycket händer i livet, det går upp och ner, vänner kommer och går för att sen kanske dyka upp i livet igen... Men den här vännen har aldrig gått, har aldrig varit frånvarande...hon har alltid funnits där som en trygg punkt i mitt liv. Senaste halvåret har jag inte pratat med den här vännen lika mycket, eller i princip inget alls. Mycket annat har hänt under hösten och det blev helt enkelt inte så. Jag pratade med henne idag som sagt...idag efter att ha försummat henne i över sex månader. Försummat?? Ja, jag har på riktigt försummat henne!!!! Hur vet man när man har försummat en vän?? Det jag kommer skriva nu kommer slå hårt mot en del människor, men det är inte mer än rättvist, för jag vet med mig att jag har agerat fel. Jag trodde jag gjorde rätt, men ack så fel jag hade... Dessutom vill jag säga att för första gången i mitt liv kan jag säga att min mamma hade rätt!!! Under hösten har jag umgåtts med nya vänner, jag har haft kul. Vi har festat, vi har shoppat, fikat och roat oss. Men min uppmärksamhet har också legat på vad jag skulle idag vilja kalla för idiotiska skitsaker!!! Nonsens som inte har någon som helst betydelse, helt enkelt dumheter. Jag har låtit mig dras med i diverse tjafs som egentligen ligger på sandlådenivå. Ingen som har tvingat mig till detta, det är snarare jag som har låtit mig dras med och jag själv som har beblandat mig i tron att jag gav stöd åt en vän. Det jag då inte visste var att när jag uppmärksammade dessa dumheter och nonsens så försummade jag en vän som har betytt otroligt mycket för mig under en stor del av mitt liv. En vän, en riktig vän som egentligen PÅ RIKTIGT behövde mig och ropade efter mig...men jag..jaaa...jag hade mina tankar på annat håll. När jag tänker på det här nu i efterhand vill jag inget annat än gråta... HUR KUNDE JAG??? Den här människan är den enda som fanns där för MIG när jag låg på botten och ropade på hjälp, hon var mitt enda stöd...och jag vände henne ryggen till när hon behövde mig!!! Ingen ide att gråta nu för det som har hänt...men en sak är säker. NU om något ligger allt helt klart framför mig, NU om något har pusselbitarna fallit på plats och NU vet jag hur jag ska agera. Det tjafs och nonsens (en nivå som tom min 3 åring har lämnat) lägger jag åt sidan, jag kommer inte ägna det en endaste liten tanke igen..nu är det min vän min underbara vän och ingen annan som ska få min uppmärksamhet. Hon behöver mig!! Hon, min familj och min skola...inget annat!!!!