Kikärtsgryta och skolarbete

Dags att vakna upp från den lilla bubblan och slungas in i den bittra verkligheten! Vill inget hellre än att nörda ner mig bland stickmönster och garn eller dyka ner i en hög med böcker, tända ljus och rykande koppar med te! Men skolan knackar på dörren och jag måste vakna upp från min lilla utopi om en värld där jag bara kan ägna mig åt hobbies... Jag har en tenta som flåsar mig i nacken på onsdag (har inte börjat plugga på den ännu) samt inlämningar och en omtenta veckan efter!! This is my life...wake up baby...

Min kopp med te har jag med mig iaf den väntar troget på mig som ett tryggt sällskap till pluggandet! Har även fixat en av mina favvorätter kikärtsgryta till middag och den mumsar jag i mig under tiden jag läser igenom mina klasskompisars arbeten... Härlig lördag...eller hur??

En tanke i stressen och mörkret

Nu var det riktigt länge sedan jag skrev något i denna gamla dammiga blogg, varför kan man fråga sig... Det gamla vanliga skulle jag vilja säga...stress, tidsbrist och andra ursäkter. Jag kikade igenom i gamla inlägg "bara för att" och insåg vad mycket jag har tappat i detta ekorrhjul...jag som kunde sitta kring jul (trots studier även då) och pyssla, fixa och dona sitter nu som en tjurig gammal nucka och mumlar i mitt hörn. Julen har bara rusat iväg och jag har inte gjort något julstämningen i detta hus har varit totalt obefintlig. Sånt här gör mig mörkrädd!!
Sen visst...nu är jag kanske dessutom mer medveten om vad jag stoppar i mig och äter inte bakverk och annat...men ändå, det finns ju alternativ.
Jag varit ledsen och kände iaf att jag måste göra en förändring. Kameran ska komma fram igen och jag ska börja fota, jag ska fixa till min vardag igen och börja göra sånt som jag gillar och som får tillbaka den varma härliga stämningen i mitt hem.
Se bara på den..fota...när fotade jag med min kamera sist? Jag som var oskiljaktig med min kamera...den använder jag inte längre för jag är fast vid min mobil...slut på denna.
Dessutom ska jag försöka börja blogga igen och visa er där ute i cyberspace mer av denna medelålders studentskans vardag.
Idag är det dagen före nyårsafton och nästsista dagen av 2014...vi är snart inne i 2015 och slutet för termin 4 av min sjusköterskeutbildning....dvs det är snart endast ett år kvar av min utbildning...
Jag har mycket att berätta för er om vad som hänt och det kommer ni få ta del av som sagt...
Kram på er vänner...

Jakten på skönhet

Som många vet och som jag många gånger tagit upp här på bloggen (senaste inlägget) så kämpar jag för tillfället med att gå ner i vikt. Jag började på 95 kg (!!!!) och ligger idag på 79, har en lång bit kvar och jag ska ner till 55 som är min idealvikt till mina ynka 161 cm. Hursomhelst är det ingen enkel resa och dagligen sätts man på prov. Många saker som ställs mot sin kant och man åker dagligen berg och dal bana känslomässigt. Veckan som gått har jag fått många komplimanger. I början av veckan var det från en klasskompis, hon böjde sig fram spontant och sa "Vad fin du är...", gulligt och snällt sagt men för en sån som mig ger sätter det igång många känslor hos mig. Visst blir man glad, men man blir också lätt gråtmild. Tankar far i ens huvud likt "säger hon det för att vara snäll...." eller "VA?? någon som tycker att JAG är fin??" ännu ett exempel "Tycker HON att JAG är fin....så som HON ser ut...hon är ju gudinnan själv:..". Ja så är det...när man har varit överviktig ett tag samt att man redan tidigare inte har den bästa självkänslan så letar man efter det vackra hos andra. Visst, jag har tappat 16 kg och nu börjar kommentarerna hagla från folk för nu börjar det synas, men man vågar inte ta åt sig och man blir inte bara glad man blir också ledsen. För man tittar på de andra, man känner att hur mkt jag än kämpar kommer jag aldrig få den där fina fasta rumpan som hon har. Eller "Jag kommer aldrig få så där fasta fina bröst" "Jag kommer aldrig kunna få vackra, välmarkerade fylliga läppar..". Jakten fortsätter och jag frågar mig om jag någonsin kommer bli nöjd. Jag är inte vacker, jag har inte markerade kindben, valvlika vackra ögonbryn, råddjursögon, fylliga läppar, välformad näsa och jag kommer aldrig få det heller. Inte kommer jag heller någonsin bli längre än 161, ha långa välsvarvade ben, raka fina axlar....kommer liksom aldrig hända. Jag kommer fortfarande ha min "Bigmomma ass..." vad jag än gör...den kommer finnas där, och det ser inget vidare ut i mina ynka cm jag har. Det är min åsikt... och jag tror knappast att jag är ensam om den, så känner nog många. Jag har vänninor som har kroppar jag skulle kunna döda för, skönheter så det bara skriker om det och de är också missnöjda. Varför är det så? Varför lyckas även den vackraste hitta fel på sig själv? Alla jagar efter skönheten och alla vill vara vackra men ytterst få är nöjda...eller finns det någon där ute som är nöjd?
Bilden jag lagt upp är en kvinna jag gissar att alla vet vem det är, och hon är vad jag anser vara den ultimata skönheten...åh vad jag önskar att jag såg ut som hon, hon har allt, precis allt jag önskar ha vad gäller ansikte och kropp!!!

Resa och växa

Hello friends...nu var det länge sedan. Tyvärr, har inte haft tid, skolan tar enormt mycket tid just nu så när jag väl sitter vid datorn är det endast i studiesyfte. Men nu kände jag att jag ville och var tvungen att göra ngt annat än plugga vid datorn, jag har behovet av att skriva en liten stund, skriva ner mina känslor.
Året som gått har varit intensivt, mycket har hänt. Jag har funnit nya vänner samt förlorat vänner och sen hittat tillbaka till vissa förlorade vänner. Jag har sett ansikten på folk som jag inte trodde fanns annat än i filmer, känt mig sviken och utnyttjad. Men jag skakar av mig allt och växer på det istället. Livet är en stor lärprocess. ;)
Jag lyckades komma in på sjuksköterskeprogrammet och slagits och kämpat för att kunna få fortsätta, växer på lärdomen även där. Så kort sagt kan man säga att 2013 var lärdomens år för mig. Och det var ett år då jag fick slåss otroligt mycket, slogs och kämpade och växte. Under våren 2013 avslutade jag min medicinering som jag haft i 3 år helt på egen hand. Jag har tidigare haft en svår utmattningsdepression samt kronisk stress på det hela. Jag valde att sluta med medicinen vilken innebar en stor dipp för mig. Jag hamnade efter i studier, gjorde folk arga pga av att jag inte skötte skolarbetet ordentligt och gick upp massor i vikt igen. Inte kul och inte bra... Men jag tog mig ur det hela!!! Jag kämpade och jag lyckades! Jag kom ifatt med studierna och trots att tom vissa lärare ansåg att jag skulle gå om termin 1 så lyckades jag iaf.
Vikten? Jag tog tag i den under sommaren, gick inte ner särskilt mycket då men började gå ner ordentligt under hösten. Innan jag började min viktresa hade jag gått upp så att jag vägde hela 95 kg till mina ynka 161 cm :( Fruktansvärt och jag mådde riktigt dåligt. Jag kunde inte röra mig ordentligt och det var tungt!!!
Idag vägde jag mig...jag väger just nu 79,5 kg (!!!!!) jag kan inte fatta det!! Visst, det är fortfarande massor kvar att jobba på men 79 kg (!!!!!) jag ville storgråta!!! Detta betyder otroligt mycket för mig! Jag har inte haft en 7:a framför min vikt på måååånga år!! Jag skrev i början att jag led av en svårt utmattningsdepression för några år sedan. När jag började medicineras för detta gick jag upp massor. Den medicinen är en stor anledning till min övervikt då jag lade på mig 18 kg på 2 månader. Allt som varit ÖVER 80 kg har för mig varit lika med "depressionsvikt", varför? Jo för "maxvikt" för mig innan var just 80 kg. Jag har vägt 80 kg efter mina graviditeter och lyckats gå ner efter det....så att jag ligger där idag...visst det är massor än att tappa men jag har lyckats göra mig av med min "depressionsvikt" och kan numera stänga dörren till det kapitlet i livet en gång för alla...
Jag visste inte själv om att jag hade en sån stor emotionell relation till siffran på vågen. Jag har hela tiden känt att jag jobbar för att bli smal och frisk (ja, jag har under viktens resa dragit på mig diagnoser också tyvärr). Och visst, jag jobbar fortfarande så och jag ser hälsovinsterna rent objektivt som kommer, men vad händer med mig rent emotionellt och rent psykiskt? Massor!!! Men inte bara att min självkänsla höjs och jag börjar våga visa mig bland folk, vågar ta plats etc. Utan just dessa känslor av att vissa kapitel i livet stängs, vissa dörrar stängs och andra öppnas. Jag har inte reflekterat över att jag i sommar kanske kommer våga åka till stranden med mina barn, eller snart kanske jag tom vågar åka till simhallen som de små liven tjatar om. Jag gömmer mig inte heller längre i samma utsträckning, och jag vågar se folk i ögonen. Jag ursäktar inte att jag finns heller. Att vara tjock är lika med att vara äcklig!!! Så är det, så känner de flesta av oss som är tjocka! Och tyvärr finns det många där ute som tycker det också OM tjocka! Vi luktar illa, är ofräscha och det är vårt egna fel att vi ser ut så, vi är dumma i huvudet också. Vi FÖRSÖKER inte ens gå ner i vikt... Jag skulle kunna fortsätta i det oändliga om vilka röster som ekar i en övervikt människas huvud och så som samhället ser ut idag med näthat osv så är det inte så konstigt för det finns en grupp människor där ute som tom tycker detta om överviktiga människor. Men de har inte en aning om hur livet ter sig för en övervikt person, varför personen i fråga ÄR överviktig och hur pass mycket personen kämpar. Varje dag är en kamp!!!
Jag skulle kunna fortsätta skriva om detta i en oändlighet, men får nog börja sätta punkt där.
Jag har lång resa kvar, både viktmässigt men även på det personliga planet. Jag har många demoner jag fajtas mot och jag jobbar mycket med mig själv. Jag vill bli den bästa versionen av mig själv och en bättre medmänniska. Resan är inte lätt men det händer saker dagligen och jag växer för var dag som går. Jag ska försöka skriva oftare men jag lovar inget för som sagt tar skoljobbet en stor del av min tid. Så pass stor att gymmet fått vänta i över en månad nu...hoppas kunna börja nästa vecka igen.
Kram vänner <3

Gay = Otrevlig ? ? ?

Satt i ett samtal med en kvinna häromdagen, en kvinna jag inte känner utan samtalat med vid ett par tillfällen. Hon berättade om sina intressen och började efter ett tag prata om deras lägenhet och var hon och hennes familj bor. Hon förklarade för mig att det inte bodde särskilt många familjer där de bor "Ja, endast några stycken, en av familjerna är det två kvinnor som lever ihop med sina barn, de är homosexuella, men de är jätte trevliga!!". Jätte trevliga??!! Det slog mig att folk har den förmågan att alltid komma med det lilla tillägget när de pratar om homosexuella par och framför allt om de har barn, de är jätte trevliga?? Jag har lite svårt för att förstå det där, varför är det ingen som gör det tillägget om de pratar om ett heterosexuellt par. Jag menar visst...pratar man allmänt om en familj och som man kanske nyligen lärt känna säger man väl det men varför har många det behovet att "försvara" den andres sexualitet. Hittills har det endast hänt mig en gång att jag pratat med någon som har tagit upp det faktum att de befann sig i en situation där ett homosexuellt par var med och hon pratade om dem som hon skulle pratat om vem som helst...det var liksom ingen sak att de var gay. Faktum är att jag ens fick veta att det var ett homopar med i tillställningen var för att hon sa att den kvinnan hade sagt ngt om sin flickvän punkt slut inget mer snack om det. Jag blir förvånad när folk fortfarande reagerar kraftigt när det pratas om homosexuella, att folk gör en grej av det...herre gud...get over it, du har inget med det att göra. Likväl att ingen har rätten att lägga sig i mitt förhållande har jag absolut inget med någon annans förhållande att göra. "Det har blivit för accepterat!!" "Folk känner efter för mycket!!" "Det finns fler homosexuella nu än förr!!" "Fler tror sig vara homosexuella fast de inte är det" !!!?? Va?? Vem skulle "välja" att vara homosexuell i ett samhälle som fortfarande motarbetar det hela, i ett samhälle där risken för att du ska bli mobbad och utfryst fortfarande finns... Skitsnack säger jag bara, folk "väljer" inte att var gay och OM de skulle göra det är det DERAS ensak och inte mitt eller ditt.
Hursomhelst så är jag trött på att folk blir så himla "till sig" när något som de anser vara udda, jobbigt och annorlunda för deras där och de försöker dölja sina åsikter och slänger fram det där "de är trevliga"...*suck* säger jag bara... För min del är du inte automatiskt otrevlig/trevlig pga din sexuella läggning, etniska tillhörighet, religion att du är man eller kvinna eller vad det nu skulle kunna vara. Trevliga människor finns över allt och likaså är det med idioter och har inget att gör om du är transvestit, hindu, kines eller amerikan. Det står jag STENHÅRT fast vid!!

LIVRÄDD

Att vara rädd behöver inte alltid ha att göra med skräck, osäkerhet och något negativt. Rädsla kan även vara något positivt. Just nu är jag inte rädd, jag är snarare livrädd, skräckinjagad men ändå pirrig, nervös och glad. Ena stunden vill jag fly, gömma mig bakom soffan och bara sitta där, gömma mig för livet och allt som finns framför...
Jag tog ju steget ut och gav mig in i en okänd värld i januari, en okänd men ändå rätt trygg värld. Jag var på väg in i en dröm och jag lever den just nu. Men jag har ändå varit i en trygg värld som sagt och nu kommer nästa steg, ett steg som är ett stort prov samtidigt....
Jag ska inte hålla er på halster längre...
Det jag pratar om är min utbildning, ni som läser bloggen vet att jag läser till sjuksköterska och att jag började utbildningen januari 2013.
Nästa vecka börjar en ny kurs, en kurs som är totalt olik de kurser vi har läst tidigare. Den kursen och nästkommande är ihopvävda och innebär en hel del praktiskt jobb. Det vill säga att det är nu saker händer. Nu ska vi få lära oss ta prover och göra det där praktiska en ssk får göra, hittills har det bara varit teori. Nu händer allt roligt och jag är jätteglad men ändå LIVRÄDD!!! Det är nu jag sätts på prov på riktigt, för nu får man se om man kommer duga över huvud taget som ssk. Vad händer om jag är totalt misslyckad?? Jag grips av ångest och av glädje samtidigt för som sagt, jag har längtat efter detta men jag har ju aldrig gjort det...
Livrädd som sagt....
Panikslagen....
Ångestfylld....
MEN...
riktigt, riktigt glad!!!
Rädsla behöver som sagt inte alltid vara något negativt. Rädslan ger mig styrka, jag ska klara detta, jag ska kämpa och göra detta riktigt, riktigt bra!! Så det så....

Regel nr. 1

Den här kära lilla sjuksköterskestudenten fick för första gången idag komma till ett sjukhus och då inte som inlagd eller anhörig. Det var absolut första gången hon iklädde sig vårdens kläder och klev in bakom kulisserna på sjukhuset. Fältstudier var det och hon skulle vara på IVA (intensivvårdsavdelningen). Attans så spännande och det fullkomligt kröp i kroppen på henne, lyckan är enorm!! Som ett barn på julafton...ni fattar! Vad gör den lilla sjuksköterskestudenten??
Alla som har något med vården att göra känner till vissa regler som man absolut inte får bryta mot!! Kan ses som en petitess men det är NO NO NO!!! Det var en av de första sakerna vi fick lära oss i termin ett under mikrobiologin...vi pratar handhygien!!! När vi pratar handhygien är det inte bara att tvätta händerna med tvål och vatten och sen sprita...oooo nej!! INGET nagellack och INGA långa naglar, GUD FÖRBJUDE om du kommer med lösnaglar!!! Jag målar i princip ALDRIG mina naglar och mina naglar är nästan alltid korta.
Tror ni inte att jag hade målat naglarna i helgen??? Tror ni inte att den här kära studenten GLÖMDE att ta bort lacket igår och inser på morgonen att naglarna är målade...och inte i någon sådär diskret färg...neeeeeeej...de var SVARTA!!! Svarta så det fullkomligt skrek "Titta på mig!!!" och självklart glodde alla på mig, med en sån där suckande blick och skakade på huvudet... Ja, de gjorde inte det men de sneglade på mina naglar och jag kunde höra dem tänka "Korkade studenter" och visst fick jag kommentarer...dels från sjuksköterskan som jag gick med, hennes kollega och undersköterskan som var på avdelningen... Guuuud vad jag skämdes!!!!
Vad var det första jag gjorde när jag kom hem? Störtade in till toaletten och panikletade efter nagellacksremovern!! Hittade inget! Panikringer till grannen: "HAR DU ACETON???" Stackars grannen...hon sprang över med den i högsta hugg och nu kommer jag ALDRIG mer måla mina naglar. Nehe tack...ska inte bli den där pinsamma studenten med svart nagellack igen... SLUT!!!