Som många vet och som jag många gånger tagit upp här på bloggen (senaste inlägget) så kämpar jag för tillfället med att gå ner i vikt. Jag började på 95 kg (!!!!) och ligger idag på 79, har en lång bit kvar och jag ska ner till 55 som är min idealvikt till mina ynka 161 cm. Hursomhelst är det ingen enkel resa och dagligen sätts man på prov. Många saker som ställs mot sin kant och man åker dagligen berg och dal bana känslomässigt. Veckan som gått har jag fått många komplimanger. I början av veckan var det från en klasskompis, hon böjde sig fram spontant och sa "Vad fin du är...", gulligt och snällt sagt men för en sån som mig ger sätter det igång många känslor hos mig. Visst blir man glad, men man blir också lätt gråtmild. Tankar far i ens huvud likt "säger hon det för att vara snäll...." eller "VA?? någon som tycker att JAG är fin??" ännu ett exempel "Tycker HON att JAG är fin....så som HON ser ut...hon är ju gudinnan själv:..". Ja så är det...när man har varit överviktig ett tag samt att man redan tidigare inte har den bästa självkänslan så letar man efter det vackra hos andra. Visst, jag har tappat 16 kg och nu börjar kommentarerna hagla från folk för nu börjar det synas, men man vågar inte ta åt sig och man blir inte bara glad man blir också ledsen. För man tittar på de andra, man känner att hur mkt jag än kämpar kommer jag aldrig få den där fina fasta rumpan som hon har. Eller "Jag kommer aldrig få så där fasta fina bröst" "Jag kommer aldrig kunna få vackra, välmarkerade fylliga läppar..". Jakten fortsätter och jag frågar mig om jag någonsin kommer bli nöjd. Jag är inte vacker, jag har inte markerade kindben, valvlika vackra ögonbryn, råddjursögon, fylliga läppar, välformad näsa och jag kommer aldrig få det heller. Inte kommer jag heller någonsin bli längre än 161, ha långa välsvarvade ben, raka fina axlar....kommer liksom aldrig hända. Jag kommer fortfarande ha min "Bigmomma ass..." vad jag än gör...den kommer finnas där, och det ser inget vidare ut i mina ynka cm jag har. Det är min åsikt... och jag tror knappast att jag är ensam om den, så känner nog många. Jag har vänninor som har kroppar jag skulle kunna döda för, skönheter så det bara skriker om det och de är också missnöjda. Varför är det så? Varför lyckas även den vackraste hitta fel på sig själv? Alla jagar efter skönheten och alla vill vara vackra men ytterst få är nöjda...eller finns det någon där ute som är nöjd?
Bilden jag lagt upp är en kvinna jag gissar att alla vet vem det är, och hon är vad jag anser vara den ultimata skönheten...åh vad jag önskar att jag såg ut som hon, hon har allt, precis allt jag önskar ha vad gäller ansikte och kropp!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar