Terminologi....

Nu så kära vänner, nu är det i full gång.
Skolan tuffar på, jag har att göra och jag kämpar. Just nu slåss jag med vårdvetenskapliga termer och jag grips titt som tätt av panik för jag känner mig totalt trög. Idag hade vi något som kallas för LS-RT och jag kände mig dummare än vad jag någonsin känt mig. Jag försökte mig på att göra mig förstådd men insåg snabbt att jag borde hållit klaffen för jag gjorde mig ännu dummare än vad jag är. Grodor fullkomligt flög ur munnen på mig.... Men...det är väl bara att dyka ner i böckerna och fatta vad det hela handlar om. Lärarna.....oj, nej förlåt...adjunkt heter det ju... Ähum.... Adjunkterna försökte med små tröstande ord tala om att det "minsann kommer trilla ner en pollett så småningom..." "ni går ju bara andra terminen..." men jag kände mig lika dum ändå....
Aja...nu har jag gnällt...sängen kallar och imorgon är det uppe med tuppen igen. Barn ska till förskolan tidigt sen ska lilla jag ner i böckerna för att ge mig in i den systemteoretiska världen.... trallalaaaaa....

Sommaruppehåll

Långledig har jag varit från bloggen, varför? För att jag helt enkelt inte har hunnit...
Många har legat på stranden i sommar kanske och njutit, mellan sina sommarjobbspass eller för att de helt enkelt haft semester. Jag har följt vänner på FB där de tagit en paus i vardagen åkt till stan för att äta en glass efter maten med barnen eller tagit med sig middagen till parken. Den klassiska svenska sommaren, när man gör små avbrott i vardagen för att göra det där lilla extra. Superhärligt och jag blir glad när jag läser vänners inlägg men min sommar har inte varit så.
Jag ska inte klaga för jag har faktiskt haft det bra och haft turen att komma till ett sommarjobb där jag trivdes, men sommaren har varit tuff. Mindre roliga saker hände inom familjen som innebar att vi fick hålla oss hemma större delen av sommaren, ingen strand, ingen semester och inga glassar nere i stan. Dock hade vi turen att vi fick oss en 3 dagars minisemester på Öland när vi fick låna en stuga av en vän och bara slappade i 3 dagar. 3 dagar då vi promenerade och hade det skönt. Det är därför jag säger att jag ändå inte kan klaga. Annat roligt som hänt är att jag har endast en omtenta att skriva och att jag sen är fullt godkänd, vilket känns underbart skönt. Jag har en ny termin framför mig och jag går in i den här terminen med inställningen att jag kommer ge 200 % av all kraft jag har!! Jag kavlar upp ärmarna och ger järnet.

Sommaren har även fått mig att tänka mycket, många känslor har varit i omlopp och jag har funderat vridit och vänt. Som jag tidigare skrivit här på bloggen har jag senaste året blivit besviken på folk som jag trodde var mina vänner, varför blev det så? Jag vet varför idag!! Det är helt och hållet mitt egna fel, jag var helt enkelt naiv! Mina ögon har öppnats och jag har insett att det finns människor jag helt enkelt inte vill ha i mitt liv, inte alls. Jag insåg att jag helt enkelt äcklas av dessa människor och att det har långt mer tagit av mig än givit något. Jag pratar inte om materiella ting, tjänster och gentjänster utan om energi. Min energi är det dyrbaraste jag har på mig själv och tar du den ifrån mig har jag inget kvar. Dessa människor tog massor av energi från mig. Jag har inte haft något alls att göra med dessa människor under hela sommaren och trots att sommaren har varit otroligt tuff och inneburit att jag har fått slita som ett idiot så har jag ändå mått bra. Ingen har suttit och tyckt synd om mig och jag har klarat mig själv men det är också det som gett mig styrkan. Och det känns riktigt, riktigt bra. En vän ska inte sitta och tycka synd om dig, för när något tycker synd om dig sjunker du bara djupare, en vän ska lyfta upp dig och ge dig styrka. Det är en sak om du är ledsen och behöver en axel att gråta mot...en helt annan sak än när du sitter och behöver "gnälla av dig".

Summan av kardemumman, sommaren är över och hösten är på väg in. I tisdags var jag på vårdcentralen för att ta prover (då hälsan inte varit på topp senaste åren) och fick mindre bra besked, jag tänker inte skriva om det här för jag är inte redo för det ännu. Ska dessutom på läkarbesök på måndag och få veta mer då, men jag är som sagt inte riktigt redo för att lägga ut detta här, för jag har inte smält informationen själv ännu.

Skolan är igång för mig och det innebär egentligen mindre tid över för annat men jag tror att jag kommer komma igång mer med bloggandet igen för jag kommer sitta mer vid datorn nu. Hösten är igång och hösten för mig känns som en nystart. Dåliga saker har hänt som sagt men jag kan inte påstå att jag känner mig nedstämd, jag har gråtit en skvätt och sen tittat framåt. Man ska och man får vara ledsen bara man inte stannar där, eller hur? ;)

Ps. Bilderna i inlägget är från vår lilla minisemester på Öland. :)

Yoga for life

Jag känner att jag har verkligen kommit igång med yogan och är peppad till max. Jag är inne på dag 3 (sorry, fick inte till det på midsommardagen) och jag har redan börjat känna av fördelarna. Jag var helt på det klara med att det skulle medföra en massa fördelar att yoga dagligen i 30 dagar men det har faktiskt medfört en fördel som jag inte hade förväntat mig. Inte nog med att det föds ett slags sug efter mer och mer hela tiden så har jag börjat känna sug efter ytterligare träning, annan träning än yoga. Jag vill röra på mig, jag vill springa, gå, cykla, styrketräna etc, etc. Vad kom det ifrån?? Det är helt klart välkommet, men jag hade inte förväntat mig det. Att jag skulle vilja äta hälsosammare och sköta om min kropp, ja absolut...men jag trodde faktiskt inte att jag skulle få igång ett sug efter mer träning. Otroligt glad och överraskad över detta! Och jag kan tala om för er att den här resan ska bli riktigt spännande! Jag har tidigare försökt mig på olika slags challenge's, varav jag gick ut med en offentligt här, då jag skulle äta raw food i 30 dagar. De utmaningarna har bara gått rakt i stupet, och jag måste nog säga att jag tror just nu att jag vet varför. Skillnaden mellan DE utmaningarna och denna är att den här är mer kravlös. INGEN har sagt VAD exakt jag måste göra under dessa 30 dagarna mer än att det ska vara yoga, men inte VAD för slags yoga, och man har ju faktiskt olika förutsättningar. Jag har börjat väldigt mjukt och sakta. Första dagen tex. ägnade jag mig mer åt meditation, jag gjorde inte så många asanas och så har jag sakta byggt upp det hela. Idag tex yogade jag mer än 30 minuter. Jag yogade först på dagen med min 4 åring och sen även senare då jag gav mig på lite mer utmanande yoga. Det är skönt och jag älskar det här kravlösa och att man kan göra lite som man själv vill! :) To be continued...

Yogautmaning

På fredag startar den och så fort jag upptäckte detta var jag ju självklart tvungen att anmäla mig. Jag ska utmana mig själv och jag tycker att det är ett perfekt tillfälle för mig att få igång min yoga som jag så länge har velat. Anmäl dig du också, det kan du göra här. Passa på!1 Du har absolut inget att förlora...jo, förresten nu ljög jag...du kan förlora din trötthet, ditt dåliga humör, värk, stela leder etc, etc.. ;)

~Sommarlov~

Sent i natt eller kanske tidigt i morse, beroende på vilket perspektiv du ser det ifrån (03:30) skickade jag in min sista examination för den här terminen. Hade suttit uppe och vridit och vänt på min text, plockat bort, lagt till, redigerat etc, etc. Just då, mitt i natten när jag skickade in den fullkomligt skakade jag, det var jobbigt, jag tyckte att jag inte hade gjort tillräckligt bra ifrån mig och jag var arg, ledsen och besviken i största allmänhet. Fortfarande tycker jag att mitt arbete var halvdant och jag är inte nöjd alls, jag tycker inte att det finns någon tydlig röd tråd genom den och jag tycker att den känns rätt tafatt och hafsig. Hur eller hur känner jag efter att ha sovit i knappt 5 timmar att jag kan släppa det hela nu, det ligger liksom inte i mina händer. Jag har alltså tagit sommarlov!!!
På tisdag kommer jag få resultatet av gruppexaminationen och även min sista omtenta...fram tills dess tar jag det lugnt och tänker inte ens så mycket som att ägna en tanke på skolarbete.
Nu ska jag sticka, jag ska baka bröd, grilla med vänner, yoga och dricka goda gröna smoothies! <3

Jag ger upp

Jag orkar inte mer...
Det har blivit för mycket...
Jag klarar inte av att kämpar längre...
Och värst av allt: det skrämmer mig...
Skola, barn, hem och snart även jobb...ekonomin ligger och fnissar i hörnet, sommaren närmar sig med stormsteg, alla fina kläder på alla vackra kroppar... Man ser folk som är ute och springer dagligen, alla hurtiga och glada människor som lägger upp peppande och fina bilder på när de är ute och springer eller är på gymmet... *suck* Ja, det är knappast så att Olga Rönnberg har tvingat mig att följa hennes sida på FB och bilderna är till för att motivera och peppa.... men just nu är det för mkt.
Jag orkar inte längre...vikten är för hög och jobbet i skolan och hemmet är för mkt. :(
Dessutom har jag börjat känna att berget har blivit för högt för att bestiga på egen hand just nu. Jag har hela tiden känt att jag behöver hjälp, men nu behöver jag mer hjälp en någonsin för nu har även motivationen dalat rejält. Jag är ledsen, riktigt ledsen över detta. Jag är trött på att vara trött, för jag är trött mest hela tiden. Jag orkar inte ens koncentrera mig på skolan längre, energin är som bortblåst.. Vet inte vad jag ska göra längre... Jag har inte råd med att lägga ut pengar på gymkort just nu, inte heller har jag råd att anlita någon för hjälp med viktnedgång. Vikt Väktarna...bara att glömma!! Jag hinner inte att springa på deras möten en gång i veckan i stan på just DE tiderna som de anger. Jag vet ärligt talat inte längre...jag orkar heller inte. 33 år fyller jag...33 år...jag orkar inte må så här längre...vill ha energi och ork, vill leka med mina barn, vill åka till stranden med mina barn i sommar. Dessa saker är otänkbara, finns inte med på kartan alls att jag åker till stranden, att jag sätter på mig bikini...ALDRIG I LIVET!!! Jag tycker synd om mina barn för de har flertalet gånger bett om att få åka till simhallen men jag vägrar sätta på mig baddräkt eller bikini...aldrig i livet, inte ens min man får se mig i underkläder...vill inte att någon ska se mig...för jag äcklas!!!

När hälsan sätts på spel

Jag har varit överviktig de senaste 7 åren men för 3 år sedan (november 2010) accelererade min övervikt rejält då jag sattes på medicinering. Hela 18 kg gick jag upp på 2 månader. När min läkare såg detta plockades medicinen bort med en gång men övervikten har funnits kvar sedan dess och jag kämpar. Min normalvikt ligger på ca 50-55 kg till mina 161 cm. Idag väger jag ca 10 kg mer än vad jag gjort som höggravid och det är en plåga för kroppen.
Att jag inte ser bra ut eller att jag inte har något att sätta på mig är den lilla biten i den här historien. Min hälsa är den som satts på spel.
Efter 7 år som överviktig (då låg min vikt på ca 70 kg vilket är 15 kg för mkt, redan där var det tufft) och 3 år med ett BMI som ligger på fetma känns det. Jag är endast 32 (fyller 33) och ser mig själv inte som särskilt gammal, jag känner att livet har liksom bara börjat. När jag flåsar bara jag ska upp för trappen och när jag har svårigheter att ta mig upp från soffan, för att inte prata om vilket tjå det är att resa sig upp från sittande på golvet då känns det ska jag säga...det gör ont i själen. Jag har haft rejält med värk till och från de senaste 3 åren, det är tufft!! Yrsel, trötthet, värk i leder, värk i rygg och nacke, fötter, domningar etc. etc...det har liksom blivit vardagsmat.
MEN i fredags sattes jag mot väggen, jag fick stå face 2 face med det jag har fasat för. Jag var på mitt gamla vanliga rutinmöte hos min husläkare, vi pratade om mina mediciner och att jag har slutat med dessa och hur skönt detta var. Nu skulle vi se framåt!! Då började hon ännu en gång gå in på min övervikt och var bekymrad över detta, hon säger då till mig att vi kanske ska börja överväga Gastricbypass för min del... Det kändes som ett slag i ansiktet!! Är det något jag är rädd för så är det operationer och just GBP är en sådan operation som ofta ger stora komplikationer. Hon talade om för mig att hon vill se mig kunna tappa vikt på egen hand först men annars så övervägde hon att skicka mig på en sådan operation. När mötet var avslutat skickade hon mig till provtagningen för en vägning och för att kolla mitt blodsocker. Det var här jag stelnade till rejält.
Det bör tilläggas att jag under mina tre graviditeter haft graviditetsdiabetes och tillhör riskgruppen för diabetes. Dessutom har jag sista tiden känt av blodsockersvängningar.
Blodsocker tas och jag ligger på 9,2 ! ! ! ! ! ! Jag ville gräva en grop och lägga mig. Visst...jag hade 1 timme innan ätit en massa riskakor plus bullar på det, men ändå!! Kan inte min kropp hantera detta så ligger jag illa till. Jag har kanske inte diabetes, men jag har helt klart en glukosintollerans och detta är inte ok.
Jag är bara 32 år, jag fyller 33 om några månader!! Om jag ska ha diabetes typ 2 redan nu....då känns det illa!!
På allt detta vägde jag mig idag på morgonen och jag väger 93,2 kg! ! ! ! ! ! ! SÅ nu har jag sagt det!! Lilla jag på 161 cm väger 93,2 kg!!! Nu är det offentligt och jag SKÄMS!!!
Min hälsa står kraftigt på spel och något måste göras NU!! Jag vill leva och vara frisk, jag vill träffa mina barnbarn och jag vill bli en gammal satkärring som gör livet surt för familjen när jag skakar fram på min rullator. En sådan kärring ska jag vara i tjockrosa kjol, flaskbottnar till glasögon och en prickig rosett på huvudet ska jag ha, och glöm inte mina röda skor med gula strumpor!!! Jag vill leva länge och jag vill må bra!!! Minst 80 bast jag ska bli, gärna 90!! Fan så här ska det inte vara, hur ledsen och upprörd jag blev över detta och många kanske anser mig överdriva, så känner jag att nu får det vara nog!! Jag är i en ålder där livet ska sprudla och min kropp är värre än vad många 90 åringars är, det finns ta mig tusan 90 åriga kärringar som är friskare och vitalare än vad jag är...nehe....så här får det inte gå till längre!!
Helt ärligt...det är inte normalt. Min kusin gifter sig om några veckor och jag vill_inte_gå!! Varför?? Jo för att det finns inte något att sätta på sig. Helt sant!! För det är inte bara den fysiska hälsan som är skit när man är så här tjock, det är även den psykiska. Jag vill inte handla kläder, jag vill inte "klä upp mig" sminka mig och gå på stan. Ska jag någonstans utanför hemmet så vill jag vara så grå och trist som möjligt för att INGEN ska se mig, jag_vill_inte_synas!!! Och då är det tänkt att man ska gå på bröllop och dessutom träffa släktingar man inte träffat på över 20 år?? Inte särskilt sugen på det....

Så är det kärra vänner...detta är ett fettos bekännelser...