Jag har varit överviktig de senaste 7 åren men för 3 år sedan (november 2010) accelererade min övervikt rejält då jag sattes på medicinering. Hela 18 kg gick jag upp på 2 månader. När min läkare såg detta plockades medicinen bort med en gång men övervikten har funnits kvar sedan dess och jag kämpar. Min normalvikt ligger på ca 50-55 kg till mina 161 cm. Idag väger jag ca 10 kg mer än vad jag gjort som höggravid och det är en plåga för kroppen.
Att jag inte ser bra ut eller att jag inte har något att sätta på mig är den lilla biten i den här historien. Min hälsa är den som satts på spel.
Efter 7 år som överviktig (då låg min vikt på ca 70 kg vilket är 15 kg för mkt, redan där var det tufft) och 3 år med ett BMI som ligger på fetma känns det. Jag är endast 32 (fyller 33) och ser mig själv inte som särskilt gammal, jag känner att livet har liksom bara börjat. När jag flåsar bara jag ska upp för trappen och när jag har svårigheter att ta mig upp från soffan, för att inte prata om vilket tjå det är att resa sig upp från sittande på golvet då känns det ska jag säga...det gör ont i själen. Jag har haft rejält med värk till och från de senaste 3 åren, det är tufft!! Yrsel, trötthet, värk i leder, värk i rygg och nacke, fötter, domningar etc. etc...det har liksom blivit vardagsmat.
MEN i fredags sattes jag mot väggen, jag fick stå face 2 face med det jag har fasat för. Jag var på mitt gamla vanliga rutinmöte hos min husläkare, vi pratade om mina mediciner och att jag har slutat med dessa och hur skönt detta var. Nu skulle vi se framåt!! Då började hon ännu en gång gå in på min övervikt och var bekymrad över detta, hon säger då till mig att vi kanske ska börja överväga Gastricbypass för min del... Det kändes som ett slag i ansiktet!! Är det något jag är rädd för så är det operationer och just GBP är en sådan operation som ofta ger stora komplikationer. Hon talade om för mig att hon vill se mig kunna tappa vikt på egen hand först men annars så övervägde hon att skicka mig på en sådan operation. När mötet var avslutat skickade hon mig till provtagningen för en vägning och för att kolla mitt blodsocker. Det var här jag stelnade till rejält.
Det bör tilläggas att jag under mina tre graviditeter haft graviditetsdiabetes och tillhör riskgruppen för diabetes. Dessutom har jag sista tiden känt av blodsockersvängningar.
Blodsocker tas och jag ligger på 9,2 ! ! ! ! ! ! Jag ville gräva en grop och lägga mig. Visst...jag hade 1 timme innan ätit en massa riskakor plus bullar på det, men ändå!! Kan inte min kropp hantera detta så ligger jag illa till. Jag har kanske inte diabetes, men jag har helt klart en glukosintollerans och detta är inte ok.
Jag är bara 32 år, jag fyller 33 om några månader!! Om jag ska ha diabetes typ 2 redan nu....då känns det illa!!
På allt detta vägde jag mig idag på morgonen och jag väger 93,2 kg! ! ! ! ! ! ! SÅ nu har jag sagt det!! Lilla jag på 161 cm väger 93,2 kg!!! Nu är det offentligt och jag SKÄMS!!!
Min hälsa står kraftigt på spel och något måste göras NU!! Jag vill leva och vara frisk, jag vill träffa mina barnbarn och jag vill bli en gammal satkärring som gör livet surt för familjen när jag skakar fram på min rullator. En sådan kärring ska jag vara i tjockrosa kjol, flaskbottnar till glasögon och en prickig rosett på huvudet ska jag ha, och glöm inte mina röda skor med gula strumpor!!! Jag vill leva länge och jag vill må bra!!! Minst 80 bast jag ska bli, gärna 90!! Fan så här ska det inte vara, hur ledsen och upprörd jag blev över detta och många kanske anser mig överdriva, så känner jag att nu får det vara nog!! Jag är i en ålder där livet ska sprudla och min kropp är värre än vad många 90 åringars är, det finns ta mig tusan 90 åriga kärringar som är friskare och vitalare än vad jag är...nehe....så här får det inte gå till längre!!
Helt ärligt...det är inte normalt. Min kusin gifter sig om några veckor och jag vill_inte_gå!! Varför?? Jo för att det finns inte något att sätta på sig. Helt sant!! För det är inte bara den fysiska hälsan som är skit när man är så här tjock, det är även den psykiska. Jag vill inte handla kläder, jag vill inte "klä upp mig" sminka mig och gå på stan. Ska jag någonstans utanför hemmet så vill jag vara så grå och trist som möjligt för att INGEN ska se mig, jag_vill_inte_synas!!! Och då är det tänkt att man ska gå på bröllop och dessutom träffa släktingar man inte träffat på över 20 år?? Inte särskilt sugen på det....
Så är det kärra vänner...detta är ett fettos bekännelser...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar