Arachnofobia - rädsla för spindlar. Kommer från grekiskan, arachne betyder spindel och fobia betyder rädsla.
"Fobi (av grekiska φόβος, fobos, "fruktan") kallas en stark upplevelse av rädsla, starkt obehag eller stark äckelkänsla som, oftast utan saklig grund, återkommande infinner sig då en person ställs inför, eller riskerar att ställas inför, ett visst objekt eller en viss situation som personen hyser stark aversion mot. För att betraktas som en fobi måste den negativa känsla som upplevs vid eller inför exponeringen vara orimlig eller överdriven i intensitet. Det handlar alltså t.ex. endera om att personen reagerar med rädsla inför ett objekt eller en situation som vanligen inte betraktas som farligt, eller att den rädsla som uppkommer är överdrivet intensiv. Personer som lider av fobi försöker i stor utsträckning undvika vissa situationer på grund av rädslan att stöta på objektet som personen är rädd för eller hyser obehag inför, till exempel att helt avstå från att röra sig i skogen på grund av rädsla för ormar." (Text tagen ur www.wikipedia.org)
Häromdagen ställdes jag inför min fobi...eller jag fick rättare sagt lära mig att det är en fobi. Har alltid trott
att det handlade om en vanlig rädsla, men nej...denna upplevelse gav mig en ny (mindre trevlig) upplevelse.
Jag har spindelfobi!
Jag har alltid tyckt att det är obehagligt att vistas på uteplatser med tak eller att vistas under ett träd. Jag går heller
aldrig barfota på en gräsmatta eller att ligga på en gräsmatta är det inte på tal om heller. Jag kan inte lägga mig
mig på ett golv över huvud taget (jobbigt när man vill yoga). Allt detta för att det finns risk att möta en spindel,
och mer finns det som begränsar mitt liv.
Men jag har alltid trott att det bara var en vanlig rädsla.
Har länge fasat för att möta en större spindel när jag är ensam hemma, men trodde att detta inte skulle ske då
vi har spindelsanerat huset. Mannen som kom och spindelsanerade gjorde visserligen klart för oss att han inte
har något medel som tar bort alla spindlar, men trodde ändå att risk för spindlar så här års var minimal.
Och så sitter jag inne i vårt bibliotek/kontor med vår dotter i famnen och fixar med lite smått och gott...då kryper
det en stor spindel in under skrivbordet..och jag är ensam hemma...
Hittils har alltid maken varit hemma när dessa gigantiska spindlar dykt upp och jag har bara tjoat efter honom
så var problemet löst men nu var jag ensam...
Jag inser att jag måste handskas med detta själv och springer efter flugsmällaren..när jag kommer tillbaka så har
spindeln krypt iväg. Alla med fobi vet vad detta innebär, man vet att den finns där men inte var, vilket är det absolut
värsta. Det är nu paniken och ångesten började byggas upp och jag vet inte var jag ska ta vägen.
Jag ringer min man i panik, inte för att han kan göra något...men som stöd...för jag tänker jag inte klart.
Under samtal med min make försöker jag få ordning på tankar och han försöker lugna mig via telefon. Han kommer
med förslag om att gå ut och gå vilket är otänkbart. När man som fobiker vet att spindeln finns i det rummet så
finns det inte av denna värld att man slappnar av innan man vet att spindeln inte längre finns kvar. Antingen ska den
dö eller så ska den ut, annars är det rummet "infekterat", nästa steg vore hela huset. Det vill säga att skulle jag
lämnat huset så skulle jag inte kunnat gå in igen, man hade fått sanera hela huset. De flesta tycker nog nu att
jag överdriver, men så pass stor är skräcken, paniken och ångesten.
I nästa steg fick jag lära mig hur pass starkt detta är... Jag höll dottern i ett krampaktigt tag, jag hörde inte ens att
hon gnällde, jag var totalt blockerad. Jag hade lyckas lägga ner henne när spindeln plöstligt kommer fram.
Jag står "öga mot öga"med denna och är ensam. Nu börjar tårarna spruta och hela jag börjar skaka, mina knän
skakar som på en tecknad film, jag är ensam och jag MÅSTE fixa detta själv.
Maken i luren och jag försöker verkligen ta mig till att döda spindeln. Jag gör flera försök men den är för
stor och den lyckas smita. Yrseln kommer och jag får knappt någon luft, det är fruktansvärt, svetten rinner och
jag hyperventilerar. Detta är i särklass det värsta jag varit med om, till slut säger maken att han åker hem, för han
hör hur pass illa det är. Vi lägger på och jag står ensam med detta monster, tårarna fortsätter att spruta och jag kämpar
med att ha kontroll över detta monster. Jag slänger böcker, flaskor...allt jag kan hitta. Till slut lyckas jag få död
på den och är helt utpumpad. Fortfarande skakad och skräckslagen tar jag dottern och lägger mig i sängen.
NU vet jag hur en fobiker känner sig...det ÄR fruktansvärt, det är okontrollerbart och hemskt.
NU inser jag att jag måste göra något åt detta och jag insåg också vilket grepp denna skräck har över mig. Jag fick blackout,
minnesluckor och den här känslan hade fullt grepp över mig. Jag var helt och hållet i denna fobins makt och jag
kunde inte göra något åt det. Jag fick verkligen kämpa med allt vad jag kunde för att få död på spindeln och det var
något av det starkaste jag gjort, föda barn var "a piece of cake" i jämförelse. Ännu värre är att efter denna
upplevelse har jag inte kunnat slappna av fullt ut i mitt egna hem. Jag har svårt att somna på natten och jag
håller "ett extra öga öppet" som säkerhet. Varje lucka jag öppnar, varje sak jag lyfter på är jag beredd och
aldrig avslappnad. Så har det varit varje gång jag har mött en spindel, det har alltid hållt i sig ett tag, denna
gången är det värre...
Jag har en hel del att läsa på och det är en utmaning, men jag hoppas att jag kommer kunna vara i närheten av
en spindel när jag är klar utan att gripas av samma slags panik...
