Juletid

Alla som känner mig vet nog att julen är min absoluta favvorithögtid.
Att pynta, pyssla och fixa dagarna i ända under denna årstid är nog det absolut bästa som finns.

När jag väl sätter igång så finns det ingen hejd på det, jag kan gå runt hemma och pyssla i timmar.
Städa, flytta på saker, lägga till, ta bort...det är underbart :)

Vi började med julpyntet här hemma 2 veckor innan 1:a advent och det är inte över än...det är en process som får hålla på hela julen tycker jag. Mycket har plockats fram och mer ska fram.

Nu till helgen ska vi ut och plocka granris och murgröna för att binda kransar och pynta. Nästa helg är det granhuggning på agendan...Bakning och övrigt pyssel håller på under hela julen <3

Nu inväntar vi bara snön som lyser med sin frånvaro här på Öland...så är vi nöjda sen <3

Arachnofobia

Arachnofobia - rädsla för spindlar. Kommer från grekiskan, arachne betyder spindel och fobia betyder rädsla.
"Fobi (av grekiska φόβος, fobos, "fruktan") kallas en stark upplevelse av rädsla, starkt obehag eller stark äckelkänsla som, oftast utan saklig grund, återkommande infinner sig då en person ställs inför, eller riskerar att ställas inför, ett visst objekt eller en viss situation som personen hyser stark aversion mot. För att betraktas som en fobi måste den negativa känsla som upplevs vid eller inför exponeringen vara orimlig eller överdriven i intensitet. Det handlar alltså t.ex. endera om att personen reagerar med rädsla inför ett objekt eller en situation som vanligen inte betraktas som farligt, eller att den rädsla som uppkommer är överdrivet intensiv. Personer som lider av fobi försöker i stor utsträckning undvika vissa situationer på grund av rädslan att stöta på objektet som personen är rädd för eller hyser obehag inför, till exempel att helt avstå från att röra sig i skogen på grund av rädsla för ormar." (Text tagen ur www.wikipedia.org)

Häromdagen ställdes jag inför min fobi...eller jag fick rättare sagt lära mig att det är en fobi. Har alltid trott
att det handlade om en vanlig rädsla, men nej...denna upplevelse gav mig en ny (mindre trevlig) upplevelse.
Jag har spindelfobi!
Jag har alltid tyckt att det är obehagligt att vistas på uteplatser med tak eller att vistas under ett träd. Jag går heller
aldrig barfota på en gräsmatta eller att ligga på en gräsmatta är det inte på tal om heller. Jag kan inte lägga mig
mig på ett golv över huvud taget (jobbigt när man vill yoga). Allt detta för att det finns risk att möta en spindel,
och mer finns det som begränsar mitt liv.
Men jag har alltid trott att det bara var en vanlig rädsla.

Har länge fasat för att möta en större spindel när jag är ensam hemma, men trodde att detta inte skulle ske då
vi har spindelsanerat huset. Mannen som kom och spindelsanerade gjorde visserligen klart för oss att han inte
har något medel som tar bort alla spindlar, men trodde ändå att risk för spindlar så här års var minimal.

Och så sitter jag inne i vårt bibliotek/kontor med vår dotter i famnen och fixar med lite smått och gott...då kryper
det en stor spindel in under skrivbordet..och jag är ensam hemma... 
Hittils har alltid maken varit hemma när dessa gigantiska spindlar dykt upp och jag har bara tjoat efter honom 
så var problemet löst men nu var jag ensam...
Jag inser att jag måste handskas med detta själv och springer efter flugsmällaren..när jag kommer tillbaka så har
spindeln krypt iväg. Alla med fobi vet vad detta innebär, man vet att den finns där men inte var, vilket är det absolut
värsta. Det är nu paniken och ångesten började byggas upp och jag vet inte var jag ska ta vägen.
Jag ringer min man i panik, inte för att han kan göra något...men som stöd...för jag tänker jag inte klart.
Under samtal med min make försöker jag få ordning på tankar och han försöker lugna mig via telefon. Han kommer
med förslag om att gå ut och gå vilket är otänkbart. När man som fobiker vet att spindeln finns i det rummet så
finns det inte av denna värld att man slappnar av innan man vet att spindeln inte längre finns kvar. Antingen ska den
dö eller så ska den ut, annars är det rummet "infekterat", nästa steg vore hela huset. Det vill säga att skulle jag
lämnat huset så skulle jag inte kunnat gå in igen, man hade fått sanera hela huset. De flesta tycker nog nu att 
jag överdriver, men så pass stor är skräcken, paniken och ångesten.

I nästa steg fick jag lära mig hur pass starkt detta är... Jag höll dottern i ett krampaktigt tag, jag hörde inte ens att
hon gnällde, jag var totalt blockerad. Jag hade lyckas lägga ner henne när spindeln plöstligt kommer fram. 
Jag står "öga mot öga"med denna och är ensam. Nu börjar tårarna spruta och hela jag börjar skaka, mina knän
skakar som på en tecknad film, jag är ensam och jag MÅSTE fixa detta själv. 
Maken i luren och jag försöker verkligen ta mig till att döda spindeln. Jag gör flera försök men den är för
stor och den lyckas smita. Yrseln kommer och jag får knappt någon luft, det är fruktansvärt, svetten rinner och
jag hyperventilerar. Detta är i särklass det värsta jag varit med om, till slut säger maken att han åker hem, för han
hör hur pass illa det är. Vi lägger på och jag står ensam med detta monster, tårarna fortsätter att spruta och jag kämpar
med att ha kontroll över detta monster. Jag slänger böcker, flaskor...allt jag kan hitta. Till slut lyckas jag få död 
på den och är helt utpumpad. Fortfarande skakad och skräckslagen tar jag dottern och lägger mig i sängen.
NU vet jag hur en fobiker känner sig...det ÄR fruktansvärt, det är okontrollerbart och hemskt.
NU inser jag att jag måste göra något åt detta och jag insåg också vilket grepp denna skräck har över mig. Jag fick blackout,
minnesluckor och den här känslan hade fullt grepp över mig. Jag var helt och hållet i denna fobins makt och jag
kunde inte göra något åt det. Jag fick verkligen kämpa med allt vad jag kunde för att få död på spindeln och det var
något av det starkaste jag gjort, föda barn var "a piece of cake" i jämförelse. Ännu värre är att efter denna
upplevelse har jag inte kunnat slappna av fullt ut i mitt egna hem. Jag har svårt att somna på natten och jag
håller "ett extra öga öppet" som säkerhet. Varje lucka jag öppnar, varje sak jag lyfter på är jag beredd och 
aldrig avslappnad. Så har det varit varje gång jag har mött en spindel, det har alltid hållt i sig ett tag, denna 
gången är det värre...
Jag har en hel del att läsa på och det är en utmaning, men jag hoppas att jag kommer kunna vara i närheten av
en spindel när jag är klar utan att gripas av samma slags panik...

Ta inget för givet...

Jag har i hela mitt liv levt under mottot att "inget varar för evigt" och det tänker jag fortsätta med. Jag har lärt mig att aldrig ta något för givet och jag anser det vara sunt. Jag väljer att vara rädd om det jag har av just den anledningen och tänker fortsätta med det. Och jag tar verkligen INGET för givet, inte min hälsa, inte mina vänner och inte ens mina barn. Allt kan tas ifrån en närsomhelst, så är det bara. Önskar att fler och fler kunde förstå detta, för jag blir ledsen när jag ser hur folk beter sig mot sig själva och sin omgivning..."förstår de inte" tänker jag då. Tror folk verkligen att man kan göra och bete sig precis hursomhelst? Förstår man verkligen inte att en dag kan det där slå tillbaka? Jag jobbar inom vården och möter detta i princip dagligen och det gör att man tänker till ytterligare. Den gamla farbrorn som inte har någon anhörig alls då alla sagt upp kontakten med honom, eller den unga kvinnan som må vara 45 men ser ut som 85 pga att hon inte skött sin hälsa utan röker, dricker och lever allmänt ohälsosamt. Allt betalar sig till slut... Jag menar inte att man ska gå runt och vara rädd hela livet, men jag anser att man bör vårda det man har på bästa sätt. Snedsteg och fel gör vi alla och ingen är perfekt. Alla har vi betett oss illa och alla har vi festat till det lite för mkt ibland...men det är i det stora hela jag anser att vi bör tänka till, för när det väl kommer till kritan en dag är risken stor att vi ångrar oss och börja fråga oss själva "vad tusan vi höll på med..."
Jag har som sagt mer eller mindre alltid tänkt så och jag börjar alltmer tänka så. Livet är fullt av förändringar och det är mycket som ständigt sker i ens liv. Jag befinner mig själv i en mycket omvälvande förändring som verkligen sätter allt på sin kant. Jag ifrågasätter allt i mitt liv och jag försöker få en viss balans trots att det inte är lätt. Jag vet inte var min resa kommer sluta, men jag vet att hur det än blir så är jag redo att transformeras med den.
Jag pratade om rökning och ohälsosam livsstil längre upp....det är inte bara tobak och alkohol som är ohälsosamt, stress är minst lika farligt. Detta är något som jag själv fått dra åt mig öronen på sista dagarna då jag själv sett signaler hos mig som visat på allvarlig hälsofara. Jag försöker att backa tillbaka en aning där och dämpa mig själv, kanske inte dra i handbromsen (för det är en omöjlighet just nu) men att försöka sakta in en aning...det är ju tyvärr känt att jag är smått av en fartdåre annars ;)
Jag skrev i mitt förra inlägg om att målet alltid är ett och samma men att vägen ofta är olika, att man ibland tom får backa, leta efter en ny väg innan man kan fortsätta till sitt mål. Just så är det för mig just nu. Jag går i termin 6 på sjuksköterskeprogrammet, det är endast 3 månader kvar av utbildningen och jag är mycket nära mål, men har tyvärr fått ta ett rejält hinder på vägen. En enorm stock befinner sig framför mig på min väg, men jag ser mitt mål, det är klart och tydligt där framme. Stocken är tung, stor och känns emellanåt som omöjlig att få undan, men jag ger inte upp...den ska inte hindra mig från att nå mitt mål. Jag har en del människor som kommit och börjat hjälpa mig att röja vägen, en del har kommit självmant andra har jag fått be om hjälp (man måste utnyttja sina resurser ibland) jag är tacksam för hjälpen oavsett. I arbetet med att röja undan stocken har jag fått påminnas om att vila då man arbetas ut i förtid och då orkar man inte jobba ikapp i den takt man önskar, visst...jobba hårdare än de som är längre fram på vägen måste jag ju...men små pauser är ändå viktiga för annars slits man ut och kommer inte klara av att jobba klart alls. Måste säga att det är oerhört smärtsamt men ändå tillfredsställande på något sätt, för jag må få hjälp, men hjälpen är inte konstant, den kommer och går...det stora jobbet gör jag helt på egen hand. Vi får se hur det slutar, men målet är som sagt fortfarande detsamma och har inte ändrats, inte en enda gång. 3 månader kvar....får se vad jag skriver om 3 månader...

Olika vägar men samma mål...

Dessa ord sa en klok person till mig nyligen och det är precis så det är och det gäller alla mål här i livet. Inte alltför sällan har man många olika mål i livet inom olika områden. Själv har jag några som jag vill nå inom olika områden, dvs jag är en och samma person med olika sorters mål. Det ena målet jag har delar jag med flertalet personer, och det är mina klasskompisar. Vi har allesammans samma mål och det är att gå klart vårt utbildning. När vi började denna utbildning i januari månad 2013 hade vi alla målet att vi ska ta examen januari 2016. För en del tog det stopp redan den sommaren då de valde att hoppa av, en del klarade inte av de tentor som krävdes för att gå vidare, en del blev gravida...ja, mycket kan hända som gör att man måste ta ett uppehåll och fortsätta senare. Dock är målet fortfarande detsamma, de som har blivit tvungna att ta ett uppehåll har fortfarande målet att bli sjuksköterskor, men det blir inte januari 2016, det blir vid ett senare tillfälle. Så är det ofta...målet är ett men vägarna är många. Samma sak gäller mitt mål att gå ner i vikt, jag har fortfarande samma mål som när jag började sommaren 2013 men saker händer på vägen och målet får byta vägar. Det betyder inte att man ger upp målet, men det kan ta längre tid och man får välja en ny väg. Tänk att du kör på en väg, du har ett mål dit du ska och du måste tid, på vägen faller det plötsligt ett träd framför dig, ska du bara stanna bilen och vänta på att trädet ska magiskt försvinna? Du måste hitta ett sätt att ta dig förbi hindret för att komma dit du hade tänkt att ta dig från början, för vad är alternativet? Du kan stanna kvar och inte röra dig ur vägen, men du kommer ingenstans och det kommer få sina konsekvenser. Målet är fortfarande att ta sig fram dit man hade tänkt från början, du kan försöka flytta trädet, såga ner det eller helt enkelt välja en annan väg förbi trädet. Precis så är det i livet i övrigt. Hinder kommer i vår väg, vi kan jobba oss igenom dem eller förbi dem, men det börjar ofta med samma sak när hindret kommer, man känner sig först handlingsförlamad. När hindret står där framför dig kan du bli arg, ledsen, förtvivlad, förvirrad, irriterad, frustrerad..listan kan göras lång men när känslorna har lagt sig och man börjat tänka klart hittar man vägen för att fortsätta resan. Precis som denna kloka person sa till mig (som är en lärare till mig) "det finns olika vägar till att nå målet..."
Jag har under resan till att gå ner i vikt stött på många hinder och många gånger gått bakåt istället för framåt, men jag ger inte upp...för målet är ett och jag får ibland gå en bit bakåt (går upp i vikt) för att sen tappa mer igen (ta mig förbi mitt träd på vägen) och sen fortsätta framåt. Precis så är det hela tiden och jag vill säga till alla er där ute som råkar ut för olika hinder i livet, ge inte upp, hitta era genvägar. Be om hjälp, ibland behöver man hjälp av andra för att flytta på trädet, stenen eller stocken på vägen. Vi måste våga be om hjälp och om någon ber dig om hjälp, tvivla inte att hjälpa till, för nästa gång är det du som behöver hjälp. Trevlig helg vänner <3

Objektifiering och jämställdhet

Har inte skrivit på länge nu vänner, jag har inte riktigt haft tiden och livet är inte riktigt som jag hade planerat att det skulle vara för tillfället...men skam den som ger sig, jag är snart på banan igen. Men det är inte det jag hade tänkt skriva om idag, jag har annat jag vill skriva om. Idag är det om objektifiering och jämställdhet. Det hoas, skriks och gapas om FSG (Fifty shades of grey) just nu bland annat, folk är upprörda över den våldtäcktskultur som finns där ute och om hur kvinnor är rena sexobjekt osv. Ja, jag är helt med i den debatten och jag tycker också det är fruktansvärt och upprörande att kvinnor idag på 2000-talet fortfarande ses som små objekt och inget annat. MEN är det bara kvinnor som man ser på så? Hur ser vi på männen? Det hoas, skriks och gapas om FSG som (By the way) är en bok som klassats som tantsnusk (och helt ärligt...hur många andra "kvinnoböcker" är egentligen inte annat än tantsnusk...med handen på hjärtat...seriöst) och jag har själv inte läst den och kommer inte läsa den heller. Det pratas om att den förvrider kvinnors syn på sig själva och att de är lägre än män, bla, bla, bla... Helt ärligt...har vi inte kommit längre? Får inte kvinnor vilja njuta av sex? Är det fortfarande SÅ FULT med att kvinnor ska gilla sex? För jag har helt ärligt talat uppfattat det hela som att det är DET boken egentligen handlar om. Och de som har läst boken och sett filmen säger att det är just vad det handlar om. Det är KVINNAN som styr och det är snarare att han är HENNES njutning. Men fortfarande...vi är helt ute och cyklar. Varför ska det hela tiden vara en kamp mellan män och kvinnor...vem som ska få vem till att njuta, vem ska som göra mest hemma, etc, etc..varför kan vi inte bara landa i samspel och den riktiga jämställdheten? Varför kan man inte få njuta av sex TILLSAMMANS och ha det bra TILLSAMMANS??? Jag tycker snarare att objektifieringen byter plats och fokus istället för att suddas ut. Helt ärligt...vi har stor fokus på att kvinnor kläs av och objektifieras (vilket ÄR illa och ogillar det starkt) men helt ärligt så görs exakt samma sak med män. De intar den där korkade blicken på bilder och ser ut som "Hey, babe...jag tänker bara med snoppen och den tänker på dig...naken..." Seriöst??? Män är inte korkade idioter som tänker med snoppen, likväl som att kvinnor inte är korkade varelser som hör hemma i köket. Vi är alla människor, alla varelser med känslor och en fullt fungerande hjärna. Sluta upp att göra er dummare än vad ni är. Alla tänker på sex i en viss mån, vissa mer vissa mindre och det har INGET med könet att göra. Det finns kvinnor som är galna i sex och det finns män som inte är det minsta intresserade, det är inget könsrelaterat. Det finns kvinnor som är mer intelligenta än män och tvärtom också...INGET könsrelaterat i det heller...etc. etc...listan kan göras lång. Och när det kommer till sex...helt ärligt, jag är djupt besviken på att vi inte kommit längre såhär en bit in på 2000-talet. Sex är inte smutsigt, det är något vackert, det är kärlek och det är naturligt, fruktansvärt trött på att det görs till något vidrigt, smutsigt och fult. Jag hoppas att det är en trend som kommer vändas snart. Jag uppfostrar mina barn till att se det vackra i sex och jag har inga som helst planer på att vara censurerad i mitt snack om sex med mina barn, Frågar det så svarar jag och jag är ärlig. Alla tre uppfostras till att respektera det motsatta könet och inte göra något som de själva inte vill, samt inte tvinga någon annan till att göra något de inte vill. RESPEKT OCH KÄRLEK!!!

Symöte

Och vad gör jag för kul just nu?

Jag är rätt stressad i skolan men försöker varva ner med lite handarbete mellan varven! Det är nog handarbete tillsammans med gymbesöken som ger mig kraft att ens fortsätta!

Men, vad stickar jag på just nu?

Jag har stickat klart min första strumpa (skratta inte) och sen stickar jag vantar i olika storlekar! Barnen tycker det är kul och beställer detta från mig! :)

Baka bröd och söndagsmys.

Söndag idag, jag älskar söndagar. Det är rätt komiskt tycker jag hur inställningen till söndag ändras genom livet. Som barn och som tonåring avskydde jag söndagarna, jag ansåg söndag vara den absolut tråkigaste dagen i veckan. Söndagen var alltför lugn och ohändelserik. Alla affärer var stängda, folk satt hemma och gjorde mest ingenting, det var en vilans dag och för mig fruktansvärt tråkig. Numera är det inte riktigt så. Många affärer i stan är öppna även på söndagarna, men å andra sidan så lever vi idag i en tidsålder så allt måste var tillgängligt mest hela tiden...vilket är rätt sjukt. Kort sagt så har den där trista, lugna söndagen börjat suddas ut allt mer...och jag saknar det faktiskt. Jag försöker dock ha kvar den i alla fall. Jag vill helst sitta hemma på en söndag och ta det lugnt. Vill helst inte ens träffa mina vänner när det är söndag, utan bara sitta hemma med familjen. En idealisk söndag för mig är att vakna och äta en lugn och mysig frukost med familjen (händer sääääällan), gå till kyrkan, laga middag och äta en klassisk söndagsmiddag bara med familjen och sen bara slappa resten av dagen. Kanske att man bakar bröd, pysslar, tittar på TV eller läser en god bok...det är söndag för mig.

Den här söndagen ägnade jag mig just åt att baka bröd och städa. Inte att jag städade hela huset och fick det sådär perfekt rent som jag vill ha det, men ändå grundstädning. Tvättade, strök, svabbade golven och fick det helt ok.
Minstingen i hushållet har sedan i fredags tjatat på mig att hon vill att vi ska laga pizza till middag, så jag passade på och gjorde en extra stor sats med deg och bakade även ut små frallor.
Jag älskar att baka bröd, älskar att känna degen i mina händer. Numera är det modernt att alla ska ha den där "Kitchen aid" vilket jag inte kan förstå...halva nöjet med brödbak försvinner när man har en sådan. Sen kan jag inte för allt i världen inte fatta hur man kan få bra bröd med en sån maskin. Du känner ju inte hur degen är i dina händer... *skakar på huvudet* ...kalla mig gammalmodig men jag vill ha degen i nävarna. Jag vill knåda degen, känna den under mina fingrar för att kunna avgöra om det är färdigknådat eller ej. Den där maskinen är bara stor, klumpig och i vägen...helt ärligt ser jag inte charmen med dem. Kan dock förstå att det är smidigt att vispa grädde med en sån ;)
Hursom...jag ägnade mig åt pizzabak och brödbak idag. Hade tänkt att jag skulle bakat limpa också men hann inte med det...det vart lite för mycket idag.
Jag testa något nytt när det kommer till att baka frallor, jag använde mig av min muffinsform och satte frallorna i den, det blev riktigt bra.

Sen provade jag också med att lägga dem i en gratängform, vilket också gick bra men de blev inte lika bra som i muffinsformen.

Längtar till imorgon när jag har hemmastudier...då blir det limpa som ska bakas...funderar på att köra en omgång med Dutch ovenbread också... ;)